Livets små glädjeämnen

Som människa och pendlare bör man lära sig att njuta av de små sakerna i livet. Alldeles nyss var jag bara trött efter en tröstlös arbetsvecka med ett otydligt resultat efter ett annat. Visserligen är det helg nu och Belgoträff imorgon (kom den som kan och gillar belgisk öl), men jag kunde bara se bingen framför mig.

Då är det skönt att en så liten sak som att tåget kom in till perrongen i tid och att jag dessutom perfekt lyckats bedöma tågets längd så jag hamnade vid dörren till främsta vagnen kan lyfta ens humör tillräckligt för en blogpost till och med.

Nu skall jag ta mig hem och lista ut vilken minnesmodul det är som är trasig och har lett till datorns minst sagt instabils beteende på sista tiden. PS. Belgoträffen är på Bridgens hus i Uppsala lördag den 22:a januari. Kolla http://www.shbf.se/ för detaljer. DS.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Dagen etfer

Dagen efter Awesomeday hade vi valt att vika åt kultur. Ett par kompisar ville gå på utställningen av Anders Zorn som pågår på Waldemarsudde. Detta var något vi hade talat om själva, så det passade sig väl att sammanstråla utanför museet denna mulna vinterdag. När vi till sist alla var på plats (det fanns fler kompisar som var intresserade) så kunde vi tåga in. Vi hade bestämt att vi skulle försöka vara där till museet öppnade klocka elva för att undvika trängsel. Denna planen misslyckades kraftigt då det verkade som om resten av Stockholm tänkt samma tanke. Som tur är så är museet ganska rymligt, så det gick att ta sig runt och se utställningen ändå.

Utställningen var jättekul. Eftersom jag är en kulturell idiot så kände jag mest till Zorn för hans dalkullor som brukar uppmärksammas av media då och då när de känner att man behöver slänga in både lite konst och lite naket. Det var dock inte dessa oljor som var det intressanta här utan Zorns akvareller. Han hade verkligen ett fantastiskt säkert öga kombinerat med en otrolig precision i sitt måleri. Hans vattenspeglar är helt makalösa! Zorn fångar på ett sätt jag aldrig sett en annan konstnär göra de lätta krusningarna jag minns från mina ungdomsår i föräldrarnas båt. En del av hans akvareller, som t.ex den (tydligen) berömda sommarnöje här till vänster, hade en nästan fotolik känsla som var nära på kuslig.

En lustig bild var jätteporträttet av Mrs. J. Donald Cameron i olja som också fanns på utställningen. Jag kunde svurit på att bilden var photoshoppad. Ta en titt på midjan på miniatyren här till höger. I det store porträttet syntes det än tydligare att färgen till höger om hennes midja inte riktigt matchade resten. Min omedelbara reaktion var som sagt var "Photoshopped!". Det ser precis ut som om midjan ursprungligen bar bredare, men att Zorn av någon anledning (påtryckningar?) sedan målat över midjan med lite sofftygsfärg. Jag kan ju omöjligt veta, men det var en kul spekulation och kanske ett tacken på den tid vi lever i att man letar efter sådana här små avvikelser.

Vi åt sedan en lunch på ett café i trädgården och gick sedan för att titta på den permanenta utställningen (inte alla hade vart på Prins Eugens Waldemarsudde tidigare), samt den utställning av Roland Svensson som pågick i slottet. Jag kände att jag kanske borde uppskattat Roland mer då han var skärgårdsbo och målade just motiv från skärgården, men det var svårt att uppskatta hans med drömska och kantiga bilder efter Zorns fantastiska vågor så vi begav oss hemåt istället. Vi fick skjuts hem av våra vänliga kompisar och efter ett snabbt stopp på ICA Maxi Lindhagen (där vi nästan tappade bort deras bil) så kunde vi nöjt luta oss tillbaka och kontemplera en mycket bra helg.

Awesomday förtjänar ett inlägg

I helgen som gick så hade jag bokat biljetter till Raw Comedy Club på Maxim med tillhörde hotellövernattning (showen skulle sluta kl. 24:00) som present till min kära hustru. Eftersom vi ändå skulle ned till Stockholm planerades det snart in fler saker och Awesomeday föddes.

Först gick vi förbi akademibokhandeln för att höra Henrik Berggren prata om sin bok Underbara dagar framför oss, en biografi över Olof Palme som verkade riktigt intressant. kanske plockar upp den senare. Andra stoppet varLakritsroten på Sveavägen 107. Vi hade hört talas om butiken och lakritstokiga som vi är kunde vi inte låta bli att går förbi. Efter en längre promenad än vi trott (Vi trodde det var Sveavägen 108 först, vilket ligger en bra bit närmare Regeringsgatan än vad 107 gör) så möttes vi av en fantastisk butik med mängder av lakrits. Vi kunde knappast prova allt, men lastade ändå på oss kanske två kilo lakrits.

Saltlakritsen tog upp två hyllor...

Nu var vi ganska hungriga och styrde så kosan till Man in the Moon för en lättare lunch med en god öl eller två. Härefter styrde vi steget mot Kungsholmen och middagen som intogs på restaurang Göken vars ölsortiment lämnar övrigt att önska, men som däremot bjuder på bra, prisvärd mat och juste viner på glas.

Efter middagen skildes vi från vår kamrat CH som följt med under dagen och åkte ned till gamla stan för att checka in på hotell Rica som fått bra betyg på tripadvisor. Betyget stämde väl. Bra läge och juste frukost, men trångt både i rummet och i matsalen. Dock rent och snyggt. Ett hotell i vår smak helt enkelt. Vi lämnade av vår väska och efter en kort vila traskade vi upp till Warehouse 68 för en bägare svensk mikrobrygd AB provade Dugges Celebration Ale, medan jag gick lös på Bangalore Twice från Oppigårds.

Sedermera var det dags för kvällens huvudnummer. RAW comedy club. Kvällen utlovade fyra talanger. Konfrancier för kvällen var Messiah Hallberg som presenterade kvällens komiker: Ola Söderholm, Nour El Refai och Marika Carlsson. Som väntat tog i princip alla komiker upp Sverigedemokraterna från sin egen vinkel och även kungen, eller "Sveriges bäst betalda livare" fick sin del av sleven.

Ola Söderholm


Nour El Refai


Marika Carlsson

Så var showen något att ha då? Får man tro gänget unga herrar vi gick förbi på vägen ut så var det inget vidare. Själva har vi bokat biljetter till februari då RAW kommer till UKK så ni kanske kan gissa vad vi tyckte...

Agaton ett år senare

Jag skrev för sista gången i bloggen för lite mindre än ett år sedan om vår Agaton. Agaton är en iRobot Roomba 560 som vi nu haft i mer än ett år. Jag kan för det första säga att Agaton uppfyllt mina förhoppningar om robusthet mycket väl. Vi har nu haft honom i mer än ett år, och än har bara batteriet behövt bytas ut. Därmed kan jag inte ännu säga hur bra det modulära systemet fungerar, men jag kan gå i god för att 500-serien är mycket tåligare än 400-serien. 400-orna brukade började strula efter ett halvår och med gott underhåll kunde man hålla dem igång i ett år. Agaton har nu gott och val passerat den brytpunkt där t.ex. hans föregångare Agatha började strula så det verkar som om den mer dammtäta designen betalat sig. Även batteribytet gick smidigt och Agaton har inta klagat över sitt nya batteri.

Vi har inte heller stött på några nya och ökända problem sedan förra recensionen. Ibland har Agaton inte riktigt kört klart sitt schema, eller inte hittat hem. Oftast beror detta på att ett fyrtorn börjat få svaga batterier. Intressant nog börjar ofta dessa irreguljära beteenden innan fyrtornen varnar för dåliga batterier, men om Agaton vid upprepade tillfällen gått dit han inte skall (t.ex in på toan), eller fastnat (vanligen) i hallen så brukar det visa sig att ett fyrtorn börjat varna för dåligt batteri några dagar senare. Det verkar som om fyrtornen kanske varnar för spänningsfall lite sent. I länden har detta dock inte lett till några större besvär.

Om man skall hitta någon ytterligare kritik så kan jag påtala att ir-sensorerna på sidoborstsidan ofta blir blockerade av damm från sidoborsten som faktiskt fäster vid det genomskinliga plastfönstret. Samma sak kan hända med metallskenan för laddningsdockan på samma sida. Man kan behöva torka av dessa med en fuktig trasa då och då, annars får Roomban svårare och svårare att docka med laddningsstationen och jag antar att ir-trappsensorerna inte funkar om fönstren är täckta med damm.

I övrigt måste jag säga att jag tycker Roomba 560 är en stabil och bra dammsugarrobot. Jag kör den dagligen på vardagar klockan två (för att inte väcka grannarna på morgonen) och tömmer den en gång i veckan. Detta funkar utmärkt, även om flitigare människor nog kan spara in lite slitage genom att tömma den oftare. Om man haft en Roomba från 400-serien skall man dock tänka på att:

Det är inte säkert att en Roomba ur 500-serien startar på schemalagd tid om den inte står på dockan. Detta är givetvis inget problem om man inte använder schemat, men för oss krävde det att vi tänkte om vårt städschema och köpte till lite fler fyrtorn.

Virtuella väggar från 400-serien är inte kompatibla med 500-serien. De funkar oftast, men inte alltid, vilket är tillräckligt för att jag skall tycka att de inte funkar alls.

Agaton

Nu har vi haft Agaton i ett par månader och jag tänkte att jag kan ge en tidig recension. Vi har inte haft honom länge nog för att jag skall hinna börja se vad som går sönder först, men vi kommer nog dit...

Det första man kan nämna är att den som som vi tidigare haft en Roomba Discovery (eller likande modell ut vad som nu kallas 400-serien kan slänga alla därtill hörande prylar på en gång. Roomba 560 och dess gelikar svarar visserligen på de gamla virtuella väggarna, men inte alltid vilket inte direkt ökar användbarheten. Jag hade rejäla problem med att hålla Agaton där han skulle vara innan jag gav upp och kastade ut de gamla väggarna för att ersätta dem med fyrtorn.

Fyrtornen, ja. I de högre modellnummren i serien ersätter de de virtuella väggarna. De har samma funktionalitet, men med en ny egenskap. De spärrar av ett rum till dess att Roomban tycer den har städat klart rummet. Roomban sänder då ut en radiopuls som ställer om väggen till fyrläge. Den tänder då guideljus som leder roomban ut från rummet den är i in i nästa rum. När roomban passerat kvitterar den passagen och fyrtorndet ställer om sig i väggläge igen och spärrar passage tillbaka in i rummet. Genom att gå igenom denna process upprepade gånger (Agaton minns vilket torn han passerat tidigare) kan man få roboten att städa upp till fyra rum (tre fyrtornspassager). Det här systemet fungerar väldigt smidigt och är en stor hjälp, men det har sina begränsningar.

För det första så måste rummen ligga i fil. Om man har mer än en "utgång" från ett rum så kommer slumpen att avgöra vilken "utgång" roomban väljer. Den andra möjligheten kommer lämnas ostädad den vändan eftersom roomban minns vilka torn den passerat och på så sätt följer sina fotspår på väg tillbaka till basen. Basen, ja. Jag har haft en del problem med att få Agaton att starta när han inte står på basen. Efter ett rejält goddag yxskaft från iRobots kundtjänst erkände de sedan att 500-sereien måste stå på basen för att kunna starta från schema. Jag har sett att andra användare fått till det ändå, men jag har inte kunnat få det att fungera ofelbart.

Nu börjar det här låta ganska kritiskt, men jag har valt att ta upp mina klagomål först. I grund och botten är Roomba 560 en bra robot och när jag designat om vår plan för hur Agaton skulle köra och bytt ut alla gamla virtuella väggar så har Agaton fungerat klanderfritt (han började köra in på dass ett tag, men det var jag som missat att batterierna var slut i det fyrtornet). Agaton städar mer tillförlitligt än vad Agatha någonsin gjorde. Fyrtornen är en lysande lösning, men en dyr sådan. Jag har också förhoppningar på att Agaton skall vara slitstarkare än Agatha. 500-serien är modulärt uppbyggd, så det skall vara enkelt att byta ut en felande del. Om ett hjul börjar krångla kan man byta ut hjulmodulen genom några enkla grepp. Agaton har också en tätare design än Agatha hade och det borde ta längre tid för damm och gunk att ansamlas i elektroniken och de finmekaniska delarna. Om detta får dock tiden vittna. Jag återkommer när Agaton börjat uppvisa slitage.

StrUL

Jag måste skrapa med foten och be om ursäkt för allt dumt jag sagt om Brittiska transporter. Inget kan slå den svensk inkompetens när den är som bäst. Ett litet tips för Cambridgeresenärer i bekantskapskretsen (från, eller till): om ni mot förmodan tar bussen nästa gång ni flyger på Väserås så ligger inte hållplatsen kvar där den gjorde. Dock hade de inte plockat ned skylten, så efter en halvtimmes väntan såg vi den gula bussen dyka upp och köra ned på motorvägsavfarten. UL skylde på VL som skulle ha plockat ned hållplatsskylten och vi traskade ned mot Hälla köpcentrum på andra sidan rondellen för att fånga nästa buss en timme senare.


Hållplatsskylten som inte fanns.

Vi hann med att käka och grabben på PizzaHut kunde dessutom peka ut var hållplatsen låg. Världen såg ljusare ut. Sedan gick tiden, bussen gick från sen till riktigt sen till jättesen och sedan berättade en av våra olyckssystrar (som också väntat vid första hållplatsen tidigare) att hon ringt Upplysningen och att den bussen var inställd. Jag skrattade uppgivet som är min vana vid stora frustrationer och min hustru var rasande. Hon fick faktiskt UL att gå med på att betala en taxi om vi tog en. De betalar dock bara max 400 kr per person (450 om de slipper betala kontant och kan ge en värdecheckar (som vide detta tillfälle snarast skulle känts som värdelöscheckar)), så vi skulle behöva dela taxi med några andra, lyckas splitta kvittot (alla skulle ha kvitto), hitta en taxi som ville ta en körning till Uppsala och så vidare. Nästa buss skulle komma om elva minuter så till sist tyckte vi det var det enklare alternativet.

Jävlar vad full den var! Vid det här laget hade pendlingen och skolåkandet börjat och UL körde en kort buss. Den var visserligen lyxigt inredd. Hade bra utrymme för väskor, luftkonditionering och trevliga stolar, men det var så trångt att det inte fanns utrymme att skjuva undan väskorna och vi fick istället stå till Enköping intill några charmerande unga damer som tuggade tuggummi och högljutt kommenterade folk som busen körde förbi. Mmm...

På slutet lite konsumentupplysning. Bilden nedan visar hur man tar sig från flygplatsen (A) till den befintliga hållplatsen (B). Den gamla, ej längre trafikerade hållplatsen är markerad med en röd pil.

Det SJ ger...

...kan SJ ta.

Den senaste veckan har SJ börjat köra på hösttidtabellen igen.
Givetvis har detta lett till en del strul och pendeln som under
våren/sommaren vart så punktlig att jag inte orkat upprätthålla min
förseningstabell har nu börjat vänta utanför station mer ofta än inte.

Idag sitter jag för första gången efter hösttidtabellens införande på
17:11-tåget som återigen avlastas av ett direkttåg 17:00. Under våren
gick detta tåg från spår 4 direkt över perrongen från den vanliga
Uppsalapendeln. Mycket praktiskt. Givetvis kunde detta inte tillåtas
att fortgå. Idag upptäckte jag att 17:00 retligt nog stod på spår 5.
En världs skillnad, särskilt om man som jag kommer ned till spåren
från Kungsbron.