För en vecka sedan publicerade Björn Ulvaeus en artikel på newsmill med denna titel. Jag har länge undrat detsamma, fast kanske med en annan betoning än herr Ulvaeus. För att förtydliga är mitt sentiment snarare: skall det vara så förbannat besvärligt att få betala för sig?
Ett sedelärande exempel kan hämtas från i julas. Stephen Fry hade i lagom tid till jul släppt en ljudbok där han läste Oscar Wildes korthistorier. Min fru älskar både Stephen Fry och Oscar Wilde, så det här var en given julklapp. Tyvärr såldes den bara via iTunes, men som en bonus så har iTunes en sorts gåvocertifikat man kan köpa (så jag behövde inte dölja filen för min fru). Ingenstans i iTunes kunde jag utläsa vilket format filen var i, eller om den var kopieringsskyddad, men det var så perfekt att jag slog till ändå.
Efter julafton laddade frugan ned filen och den visade sig vara i ett mp4-format som Apple utvecklat särskilt för ljudböcker. Detta var givetvis ett copyrightskyddat format som bara kunde läsas av Apples egna produkter. Gissa om frugan har en iPod? Nej just det...
För att min fru skall kunna lyssna på sin bok kan hon nu antingen byta mp3-spelare (yeah likley!), lyssna på den hemma (inte direkt som det var tänkt), eller så kan vi ta oss till den olagliga sidan och knäcka filen, eller rippa den från datorn ljudström när den spelas upp (vilket betyder att jag måste lägga tid på att genomföra detta, en extra kostnad ovanpå den som jag redan betalt monetärt). Varför skall det vara så svårt att förstå att när jag som konsument betalat för en produkt så vill jag ha möjlighet att kontrollera den? Jag vill inte fastna i obskyra lock-in strategier som industrin genererar för att hålla mig till just deras och ingen annans produkter.
