Rätt tid och plats

I helgen var vi på Dansmuséet för att se på deras utställning: Alphonse Mucha - I virvlarna av Art Nouveau. Jag kan verkligen rekommendera de som är det minsta intresserade av konst att gå förbi och ta en titt. För er som inte orkar klicka på länkar så pågår utställningen 2 februari – 29 april 2007 och museet ligger precis vid Operan i Stockholm. Till vänster finns en bild av en av Muchas pannåer som jag fastnade för: morgonstjärnan. Den ingår (som så ofta med Mucha) i en serie av pannåer på samma tema, bland annat aftonstjärnan, polstjärnan och månen (det kanske faktiskt var alla, det verkade ofta vara fyra pannåer som hörde samman). Enligt utställningen var pannåerna en del av Art Noveautanken att göra konsten tillgänglig för en bredare allmänhet. Andra intressanta saker man kan se är tavlor från Muchas mer politiska period när han målar för att bygga Böhmens historia och stolthet.

Efter denna kulturella introduktion skall jag nu relatera en händelse som jag har haft mycket svårt att släppa eftersom jag fann den så utomordentligt humoristisk. Efter museibesöket bestämde vi oss för att ta något att äta. Valet föll på Chokladkoppen då vi gillar atmosfären och älskar deras varma vita choklad. Klockan var väl runt två, så caféet var fullt av lunchfikare. Det var mycket svårt att hitta ett bord så vi splittrade på oss och undersökte lite olika möjligheter. Ann-Britt och Åsa lyckades hitta ett tvåpersonersbord som stod skjutet intill ett fyrapersonersbord (så det blev i princip ett sexpersonersbord) vid vilket det satt en man, en kvinna och en liten pojke. Den tredje stolen vid det bordet var upptagna av en väska och lite kläder. Åsa och Ann-britt slog sig ned vid tvåpersonersbordet och jag frågade vänligt om jag kanske kunde få använda stolen som väskan och kläderna var på. Kvinnan svarade vänligt att det gick givetvis bra och flyttade sakerna till soffan på andra sidan bordet.

När jag började sätta mig så kvinnan mycket förvånad ut och sade: Jaha, vill du använda vårat bord också? Jag försökte då antyda att, jo jag hörde till samma sällskap som de båda damerna intill när hon fortsatte: Vi pratar nämligen om väldigt intima saker, så ni kanske kan flytta lite på er. Jag måste erkänna att jag blev helt handfallen och svarslös vid detta uttalande (som inte är helt korrekt citerat, men jag har fångat andemeningen så gott jag kunde). Vi gjorde vårat bästa för att flytta bort en bit från det intima paret (vi kom kanske fem centimeter längre bort), men som tur var blev ett fyrabord ledigt på en annan plats i lokalen så vi flyttade dit.

Efter flytten hade alla ett leende på läpparna. Jag måste erkänna att det inte korsat mitt sinne tidigare att om jag och Ann-Britt har något intimt att tala om så borde vi välja ett av stadens trängre och populäraste fik runt lunchtid en lördag. Jag antar att det är en bra strategi om man vill hamna på tjulyssnat, men då skall man kanske inte försöka mota bort eventuella tjuvlyssnare. Det är dock trevligt att se människor som har sådant förtroende för sin omgivning och som inte väljer att skärma sina barn (lillkillen var kanske runt fyra år) från de intimare delarna av mänskliga relationer. Fler bra tips kan fås från Handbok i barnindoktrinering som möjligen kan vara lite svår att få tag på, men jag vet en kompis som sitter på ett ex som han säkert för en rimlig penning kan låna ut.