Sahara Hotnights

Konserten i onsdags var... okej skulle jag nog säga. Sahara Hotnights är ett bra band, men ett par saker tog ned upplevelsen. Showen började 25 minuter sent (jag har aldrig riktigt fattat varför man skall köra ljuschecken efter utsatt konserttid), ljudet i första låten (Visit to Vienna) var inte bra (enligt mig) och bandet hade valt att snabba upp tempot i de flesta nya låtarna, antagligen för att ge lite mer fart åt showen. Tyvärr var det ett par låtar som inte riktigt tålde tempohöjningen utan kom ut lite sämre efteråt.

Jag förlät dock det mesta efter tre låtar. Ljudet kändes bättre redan vid andra låten (Geting Away with Murder, en favorit från senaste skivan) och eftersom låt tre var ytterligare en favorit (The Lonliest City of All) så var jag med i konserten igen. Tillräckligt med för att tycka att ett förtiominutersset, med bara två extralåtar var lite väl kort.

Överlag så tycker jag studioalbumet (What if Leaving is a Loving Thing) var mer välpolerat, men då får man ju inte med pärlor som covern på Pet Shop Boys In Private. Stark trea, skulle jag väl säga.

Vad gäller lokalen (Uppsala Konsert och Kongress, sal D (multifunktionssalen på bottenplan)) så verkade den vara juste för rockkonserter. Över huvud taget gillar jag nya konserthuset hittills.

Sammanfattning

Jag har under en längre tid inte skrivit något i bloggen. jag har haft en massa ursäkter inför mig själv för att låta bli. Framför allt så har min brist på bilder att publicera varit kritisk. jag tänker hela tiden att blogginlägg blir så mycket roligare med bilder så jag borde vänta till jag kommer hem och kan välja ut någon. När jag sedan kommer hem (från vad det nu är jag varit på) så är jag för trött för att agera, eller så sitter min kära fru vid vår (enda) dator. Well, no more...

Så nu startar jag mitt nya liv av bildlöst bloggande genom att dra en snabb sammanfattning av vad som hänt sedan sist.

Vi tog semester och for till Köpenhamn, men på vägen stannade vi till hos min far i Nyköping och gick på Parksommar. Säkert var suverän, Salem al Fakir var proffsig och Monetbrother var riktigt bra även om Ann-Britt fick dra sig tillbaka då hennes öronproppar inte var tillräckligt starka för att fixa Moneybrothers rejäla volympådrag.

Köpenhamn innehöll till en början en hel del leriga människor som räddats från gyttjan i Roskilde, men det gick över. Vi provade ett gäng bra Danska mikroöl och åt väldigt gott. Vi släpade även med oss en del mikroöl över gränsen till...

Malmö där vi hälsade på vår kompis Sara. Det största bestående intrycket gjorde BO01 med alla häftiga nyfunkishus. De bygger fortfarande på stadsdelen som tydligen blivit riktigt poppis. Vi kan rekommendera ett besök på Torso Twisted när man ändå är i Västra Hamnen (som stadsdelen egentligen heter). Vad gällde öl stod Malmös Bishops Arms till tjänst vilket gjorde att jag kan lägga till Malmö på min stormaktsporterlista.

Vi besökte sedan ytterligare en kompis, Karin, i Småland som drog med oss till Blå Jungfrun där jag lyckades åla mig in i jungfrukammaren (bilder hade vart bra här, men de är hemma och jag står vid mitt tidigare löfte, möjligen kan jag lägga till bilder i en uppdatering). Sedan åkte vi hem.

När vi kom hem fick vi reda på att Ann-Britts mamma var svårt sjuk och åkte till Värmland för att lägga in henne på sjukhus (hon vägrade åka in själv). Efter att ha passats runt mellan lite olika läkare lades hon in med dropp och vi slappnade av allt eftersom hon verkade stabiliseras.

Vi åkte hem igen bara för att nås av ett samtal söndag morgon där en sköterska förklarade att de inte trodde Kerstin skulle överleva dagen. Vi slängde oss i bilen, men kom trots detta fram för sent. Efter att ha sovit över hons Kerstins sambo i Värmland kontaktade vi en begravningsbyrå och hjälptes åt att ta tag i dödsboet innan vi for tillbaka till Uppsala igen.

För att få tankarna på annat så reste vi till Gävle och tittade på Nina Hemmingssons utställning på Gävle konstcentrum. Lysande utställning av en fantastisk konstnär. Vi besökte även stadens Bishops Arms innan vi åkte hem, men jag körde så jag fick ingen öl. :(

Kerstin begravdes i fredags i en vacker ceremoni som jag hoppas och tror hon hade varit nöjd med och nu är vi tillbaka i vardagen. Ikväll åker jag ned till Nyköping för att åka ut och segla med farsan över helgen.

Tack och hej.

Slutet på ett förhållande

Dramatiskt va? Nej, jag skall inte skiljas. Förhållandet som nämns är ett annt och äldre, men mer lågintensivt.

Som liten parvel fick jag upp ögonen för ungdomsstjärnan i kycklinggult som välte Sverige över ända med Främling i melodifestivalen. Jag snackar förstås om Carola. Det var inte vidare tufft att gilla Carola, så det var inte direkt något jag skröt med, men Främling var nog det första skivalbum jag skaffade (och den enda LPn någonsin). Detta långt innan mitt musikintresse väcktes på riktigt. Jag kan inte påstå att jag var hennes största, eller mest trogna fan (jag skaffade aldrig några fler album), men ändock ett fan.

När jag träffade min fru visade det sig att hon var ett mycket större Carolafan än jag, så hon drog med mig på konserter och mitt intresse vaknade igen. Visst var hon religiös (vilket jag inte är) och visst kunde hennes mellansnack vara minst sagt märkliga, men hon har en röst och en energi som heter duga. Jag har sedan jag träffade Ann-Britt fortsatt gå på konserter med Carola. Kanske en, eller två per år, men nu är det nog. Det blir inga fler. Edit: Min kära hustru påpekade att jag överdrivit hur ofta jag varit med henne på Carolakonserter och påstod att jag inte varit på en konsert på tre år. Allt jag kan säga är jösses vad snabbt tiden går och hur fort minnet komprimerar tiden som förflutit. Troligen har hon rätt och de flesta av konserterna jag minns avverkades under tiden 2001-2003. Beklagar oriktigheten.

I lördags var vi på konserten på Södra berget i Sundsvall (vi har en kompis där som vi sov över hos och tyvärr drog med (sorry CH)). Jag hade fått intrycket av att konserten skulle ha ett rockigare tema, vilket var ett av skälen till att jag gick. Jag har redan tidigare börjat välja bort de konserter med mer religiös framtoning som t.ex. julshowerna (skumt ord att böja). Den rockiga framtoningen uteblev kan man milt sagt säga. Visst fanns det ett eller annat rocknummer, men balladrena stod främst bland musiken. Tyvärr stod mellansnacket ännu längre fram. Det var lite som att vara på ett pingstvänsmöte (något som Carola oavbrutet tjatade om att hon skulle på senare, nästan som om hon hellre ville vara där redan).

Det verkar för mig som om Carola har valt sin väg. Hon har hittat sin tro och hon vill gärna dela med sig av den till oss andra. Albumen har börjat få mer gospelframtoning. Konserterna blir (ganska usla) predikningar. Jag får nog. Tyvärr Carola. Våra vägar skiljs här då du för mig mer och mer blir en främling.

Svensk country? Jojomän...

Jag fick äntligen utnyttja min julklapp och gå med Ann-Britt - en konsert med Jill Johnson. Jag har någon gång blivit imponerad av henne när hon gjort en låt i TV (t.ex. Redneck woman och jag får definitivt säga att konserten levde upp till det. Den svagaste punkten var tyvärr det första extranumret då Jill på begäran (inte från mig) uppförde Kärleken är. redan från början är det inte en av mina favoritsånger och som extranummer i en countryshow blev det bara fel.

Det skall dock påtalas att låten drog ned mycket jubel från resten av publiken, så jag kanske är ganska ensam om den här åsikten. En sak som imponerade (eller kanske två) vara att Jill tog emot personligen i dörren till aulan innan föreställningen och hon gick direkt till signeringen efteråt. Snacka om att vara tillgänglig för sina konsertbesökare. Mycket cred för det.

Vi tog lite bilder och när jag kommer hem skall jag försöka komma ihåg att slänga upp en, eller två av dem. Toodels....

Grammisgalan

Det var en lite udda upplevelse att vara på Grammisgalan. Lite som att vara åskådare till en rejäl firmafest. Lokalen var väl kanske inte den bästa (vi satt och frös med ytterjackorna på uppe vid en av entréerna) och ljudet var rätt skrälligt, men det var ändå lite kul att titta lite halvt bakom scenen. Den öppna delen av galan var verkligen uppbyggd kring TV-sändningen och det märktes.

Mest kul var att The Knife plockade hem alla Grammisar de blivit nominerade till (storslam med sex stycken). Minst kul var att Marit Bergman blev helt utan. Personligen tycker jag definitivt hon var värd ett par Grammisar hon också, men man kan ju tyvärr inte få allt som man vill.

Så trött

Jag var verkligen trött i morse efter Grammisgalan och bilresan hem. Som tur är så var SJ vänliga nog att ge mig tjugo minuters extra sovtid på tåget som visst inte kunde komma vidare eftersom luften inte gick ur bromsarna. Man tackar...

Samma sak kan inte sägas om styggingarna på SL. Tunnelbanans turtäthet gjorde att jag kom på ett tåg direkt som dessutom vägrade få problem med bromsar, eller annat kul utan var på tid till stationen.