Idag var allt tipp-topp med tåget och vi rullade in på exakt utsatt tid, vilket tar upp punktlighetsfrekvensen sedan jag började skriva till 40%. Eftersom jag inte har så mycket att säga mer om det tänkte jag berätta om en episod för några veckor sedan när jag praktiserade som cykeltjuv.
Det hela skedde när vintern just kommit. Det fans sen del snö, men som ni kanske kommer ihåg blev det framför allt
kallt. Jag köpte ganska snart efter att jag började pendla en cykel som jag ställde vid tunnelbanestationen i Västra Skogen. För att få ha kvar cykeln låste jag fast den i stället med ett slanglås varje kväll. Det var bara det att när det blev kallt frös slanglåset och i min iver att öppna det lyckades jag bryta av nyckeln i låset. Efter en snabb svordomssalva insåg jag att det inte var mer att göra än att gå till jobbet den dagen. Dagen efter tänkte jag återkomma mer förberedd.
Armerad med ett kvitto (ifall någon otäck
polis skulle få för sig saker) och en minibågfil skred jag till verket. Jag lyckades ta mig igenom ungefär en tredjedel av vajern innan bågfilsbladet gav upp mot det sega härdade stålet i vajern. Återigen fick jag gå till
jobbet. Nu fick jag dock ett tips om att vi har en välutrustad verkstad i huset. Från den kunde jag låna en bultsax och en större bågfil. Med dessa över axeln traskade jag tillbaka till Västra Skogen och tillsammans gjorde de processen kort med det strulande låset.
Under hela denna tid som (ganska uppenbar) cykeltjuv så blev jag inte konfronterad en enda gång. Visst stirrade folk, men den enda som sade något var en yngre herre i kanske femårsåldern som vände sig till sin mor med orden "Mamma, farbrorn sågar sönder låset!". Den unge hjälten blev dock snabbt tystad av sin mor och de gick vidare. Jag vet inte omj det var min propra klädsel som gjorde susen, eller om det helt enkelt var så att folk inte ville bli inblandade ifall jag var våldsam, eller påtänd. Till den unga mannen skulle jag dock vilja säga: väl rutet! Stå på dig nästa gång så kanske ett
riktigt brott kan avstyras!